Hon blev sjua av samtliga svenskar där i Sydafrika. Samtliga innan Emma var män som alla sprang på under 10 timmar. Skulle jag slå männen som biologiskt sägs vara fysiskt starkare än mig som kvinna? Den svensk som hamnade sist på listan i Sydafrika sprang på 14.09.28 och denna herre var polis. Skulle jag lyckas genomföra en Ironman snabbare än en polis som förväntas ha en fysik i nivå med Zlatans fotarbete? Ja,   varför   inte?   Emma   må   vara   en   medaljör   av   OS-material   och   idrotten   må   ha   varit   ett   utpräglat manligt   revir   under   lång   tid   men   jag   har   fortfarande   som   mål   att   genomföra   min   Ironman   på   10 timmar.​ ​Värt​ ​att​ ​tillägga​ ​är​ ​att​ ​jag​ ​är​ ​en​ ​livs​ ​levande​ ​optimist. 

Vi​ ​tar​ ​ett​ ​exempel

​Jag​ ​bodde​ ​i​ ​USA​ ​(New​ ​York)​ ​under​ ​2014​ ​och​ ​min​ ​26-årsdag​ ​firades​ ​på​ ​en​ ​klubb mitt​ ​på​ ​Manhattan​ ​dansandes​ ​i​ ​ett​ ​champagneregn.​ ​Vi​ ​snackar​ ​champagneregn​ ​i​ ​den​ ​mån​ ​att​ ​vi tilldelades paraplyn för att hålla oss någorlunda torra. När dag blivit kväll hade vi förflyttat oss till en rooftop-bar​ ​med​ ​kläder​ ​täckta​ ​av​ ​intorkad​ ​champagne.​ ​Här​ ​ser​ ​jag​ ​att​ ​en​ ​kvinna​ ​i​ ​sällskapet​ ​fifflar​ ​med en nummerlapp som ser ut att tillhöra ett löplopp. Jag blir nyfiken eftersom jag länge drömt om att springa​ ​ett​ ​lopp​ ​i​ ​just​ ​New​ ​York.​ ​När​ ​jag​ ​släpper​ ​nyfikenheten​ ​lös​ ​och​ ​frågar​ ​vad​ ​det​ ​är​ ​för nummerlapp får jag till svars att den är en startplats till New York halvmaraton som skulle gå av stapeln morgonen därpå. Hon tillägger att den tillhör hennes vän som i samma stund funderar på att ställa in. Ville där och då gå in i en argumentation om varför man inte ska springa men slängde istället ur mig ett glatt, högljutt och bestämt ”ska hon inte ha den tar jag den!”. En i sällskapet är snabb med att ifrågasätta min seriositet hänsyn tagen till dagens generösa intag av ovänliga drycker i relation till att starten då skulle gå om cirkus 12 timmar. En timme senare räcks nummerlappen över till mig. Jag ville gråta av glädje men höll mig cool.

Uppladdningen för New York halvmaraton

Att det återstod 11 timmar till det att starten skulle gå bekymrade inte mig, jag skulle ju få springa ett lopp i New York! Jag tar hissen ner för samtliga våningar, vinkar in en taxi, åker hem och ställer väckarklockan på 06.00. När klockan ringer slänger jag i mig två portioner gröt, tuggar i mig en bar och sveper en energidryck samtidigt som jag möjliggör en koffeinchock när jag ömsöm sörplar i mig en kopp svart kaffe. När magen blivit bekräftad springer jag förväntansfull och lycklig ut från lägenheten där i Soho med en banan i den ena handen och med telefonen i den andra för att snabbt ringa mina föräldrar och berätta vad jag ska göra. De tycker att jag är knäpp, men jag är van. 08.00 går starten i Central Park och 2 timmar och 4 minuter senare springer jag in i mål.

Starten mot den ultimata målgången

Det ska tilläggas att jag inte förespråkar en uppladdning likt min. Förberedelser i form av träning, återhämtning​ ​och​ ​kost​ ​är​ ​alla​ ​viktiga​ ​delar​ ​oavsett​ ​om​ ​vi​ ​snackar​ ​5​ ​km,​ ​milen​ ​eller​ ​ett​ ​maraton.​ ​Vad jag​ ​vill​ ​säga​ ​är​ ​att​ ​en​ ​stor​ ​dos​ ​optimism​ ​kan​ ​ta​ ​en​ ​långt.​ ​Riktigt​ ​långt.​ ​Jag​ ​hade​ ​innan​ ​mitt​ ​halvmaraton där​ ​i​ ​central​ ​park​ ​inte​ ​sprungit​ ​mer​ ​än​ ​10​ ​km​ ​under​ ​träning.​ ​Loppet​ ​jag​ ​sprungit​ ​dessförinnan​ ​var vårrusets​ ​5​ ​km​ ​där​ ​jag​ ​vid​ ​målgång​ ​trodde​ ​att​ ​jag​ ​skulle​ ​spy​ ​och​ ​avlida​ ​på​ ​en​ ​och​ ​samma​ ​gång.​ ​Men min​ ​optimistiska​ ​ängel​ ​på​ ​min​ ​ena​ ​axel​ ​utövar​ ​thaiboxning​ ​gentemot​ ​min​ ​pessimistiska​ ​djävul​ ​på​ ​min andra​ ​axel.

Kanske​ ​kan​ ​mitt​ ​träningsupplägg​ ​tillsammans​ ​med​ ​min​ ​återhämtning,​ ​kost​ ​och(!)​ ​optimistism​ ​ta​ ​mig runt min Ironman 140.6 på 10 timmar? Brickpass, sprint, crawl, paddlar, platta, dolme, simmössa, näsklämmor, öronproppar, kadens, T1, T2 - nu blir vi bästa vänner. Emma, tack för inspiration. Forskare inom genusrelaterad idrottsforskning, förbered er på nytt underlag. Swiftr:s, mitt namn är Carro​ ​och​ ​jag ser fram emot att låta er​ ​hänga​ ​med​ ​på​ ​resan.

Carro,​ ​sen​ ​dör​ ​vi​ ​lyckliga.