
Med lite jävlar anamma är inget träningsmål för högt
”Jag ska genomföra en Ironman på 10 timmar!” sa jag kaxigt men bestämt till mig själv i början av året. När Emma Igelström sprang i mål på Ironman Sydafrika på tiden 10.06.53 undrade jag om jag hade varit sådär naivt optimistisk igen, precis som jag brukar vara. 3,8 km simning, 18 mil cykling och 42 196 m löpning på 10 timmar. Vem trodde jag att jag var? Skulle jag genomföra en Ironman snabbare än en av världens bästa simmare som knipit fyra VM-guld, ett VM-silver, tolv EM-guld, två EM-silver och tre EM-brons?
Hon blev sjua av samtliga svenskar där i Sydafrika. Samtliga innan Emma var män som alla sprang på under 10 timmar. Skulle jag slå männen som biologiskt sägs vara fysiskt starkare än mig som kvinna? Den svensk som hamnade sist på listan i Sydafrika sprang på 14.09.28 och denna herre var polis. Skulle jag lyckas genomföra en Ironman snabbare än en polis som förväntas ha en fysik i nivå med Zlatans fotarbete? Ja, varför inte? Emma må vara en medaljör av OS-material och idrotten må ha varit ett utpräglat manligt revir under lång tid men jag har fortfarande som mål att genomföra min Ironman på 10 timmar. Värt att tillägga är att jag är en livs levande optimist.
Vi tar ett exempel
Jag bodde i USA (New York) under 2014 och min 26-årsdag firades på en klubb mitt på Manhattan dansandes i ett champagneregn. Vi snackar champagneregn i den mån att vi tilldelades paraplyn för att hålla oss någorlunda torra. När dag blivit kväll hade vi förflyttat oss till en rooftop-bar med kläder täckta av intorkad champagne. Här ser jag att en kvinna i sällskapet fifflar med en nummerlapp som ser ut att tillhöra ett löplopp. Jag blir nyfiken eftersom jag länge drömt om att springa ett lopp i just New York. När jag släpper nyfikenheten lös och frågar vad det är för nummerlapp får jag till svars att den är en startplats till New York halvmaraton som skulle gå av stapeln morgonen därpå. Hon tillägger att den tillhör hennes vän som i samma stund funderar på att ställa in. Ville där och då gå in i en argumentation om varför man inte ska springa men slängde istället ur mig ett glatt, högljutt och bestämt ”ska hon inte ha den tar jag den!”. En i sällskapet är snabb med att ifrågasätta min seriositet hänsyn tagen till dagens generösa intag av ovänliga drycker i relation till att starten då skulle gå om cirkus 12 timmar. En timme senare räcks nummerlappen över till mig. Jag ville gråta av glädje men höll mig cool.
Uppladdningen för New York halvmaraton
Att det återstod 11 timmar till det att starten skulle gå bekymrade inte mig, jag skulle ju få springa ett lopp i New York! Jag tar hissen ner för samtliga våningar, vinkar in en taxi, åker hem och ställer väckarklockan på 06.00. När klockan ringer slänger jag i mig två portioner gröt, tuggar i mig en bar och sveper en energidryck samtidigt som jag möjliggör en koffeinchock när jag ömsöm sörplar i mig en kopp svart kaffe. När magen blivit bekräftad springer jag förväntansfull och lycklig ut från lägenheten där i Soho med en banan i den ena handen och med telefonen i den andra för att snabbt ringa mina föräldrar och berätta vad jag ska göra. De tycker att jag är knäpp, men jag är van. 08.00 går starten i Central Park och 2 timmar och 4 minuter senare springer jag in i mål.
Starten mot den ultimata målgången
Det ska tilläggas att jag inte förespråkar en uppladdning likt min. Förberedelser i form av träning, återhämtning och kost är alla viktiga delar oavsett om vi snackar 5 km, milen eller ett maraton. Vad jag vill säga är att en stor dos optimism kan ta en långt. Riktigt långt. Jag hade innan mitt halvmaraton där i central park inte sprungit mer än 10 km under träning. Loppet jag sprungit dessförinnan var vårrusets 5 km där jag vid målgång trodde att jag skulle spy och avlida på en och samma gång. Men min optimistiska ängel på min ena axel utövar thaiboxning gentemot min pessimistiska djävul på min andra axel.
Kanske kan mitt träningsupplägg tillsammans med min återhämtning, kost och(!) optimistism ta mig runt min Ironman 140.6 på 10 timmar? Brickpass, sprint, crawl, paddlar, platta, dolme, simmössa, näsklämmor, öronproppar, kadens, T1, T2 - nu blir vi bästa vänner. Emma, tack för inspiration. Forskare inom genusrelaterad idrottsforskning, förbered er på nytt underlag. Swiftr:s, mitt namn är Carro och jag ser fram emot att låta er hänga med på resan.
Carro, sen dör vi lyckliga.